Zal ’k u gelijken bij een zomerdag?
Ge zijt veel milder en veel lieflijker.
De storm slaat bloesems met te hard een slag
En al te ras is zomers zoetheid ver.
Het hemeloog schijnt somtijds overheet
En dikwijls wordt zijn gouden tint verdoofd,
En schoon vervalt van schoon soms eer men ’t weet,
Door toeval of natuur van tooi beroofd.
Toch zal uw eeuwge zomer niet vergaan,
Noch faalt hem ’t schoone dat u eigen is.
Dood roeme uw gang niet in zijn donkre laan,
Als ’t eeuwig vers u redt van duisternis.
Zoolang als menschen aadmen, oogen lezen,
Zoolang leeft dit, en dit houdt u in wezen.
Ĉu mi komparu vin al tag’ somera?
Vi estas ja pli bela kaj serena:
majflorojn ofte vipas vent’ severa,
kaj tro maldaŭras la somero bena.
Jen, brogas la okulo de l’ ĉielo,
jen vualiĝas ĝia vido ora,
kaj iam senbeliĝas ĉiu belo
laŭ voj’ natura aŭ pro fat’ rigora.
Sed jam ne velkos via plensomero,
nek dekliniĝos de l’ beleco nuna;
la Morto vin ne tenos kun fiero,
se vin la vers’ eterna gardas juna:
Dum homoj spiros kaj okuloj vidos,
vivante en vivanta vers’ vi sidos.
Est-ce que je dois te comparer à une journée d'été?
Tu es plus charmant et douce.
Vents impétueux secouent les bourgeons tendres de mai,
Et le cours de l'été et' jusque trop bref:
Parfois trop chaud l'oeil du ciel resplendit,
Et souvent son visage d'or est voilé;
Et chaque beauté avec le temps perd sa splendeur,
Gaspillée du cas ou du cours variable de la nature.
Mais ton été éternel ne se fanera pas
Tu ne perdras pas possession en de ta beauté;
En mort il ne se vantera pas de te couvrir avec son ombre,
Quand tu grandis dans le temps en vers éternels:
Tant que les hommes ils respirent et les yeux ils pourront voir,
Tant que mes vers ils vivront et ils donneront vie à toi.
ზაფხულის დილაც ვერ გახდება შენი სადარი,
მისი იერი შენს მშვენებას ვერ ემსგავსება,
მაისის კვირტებს აჩანაგებს ავი ავდარი,
ზაფხული გადის – ხანმოკლეა მისი არსება.
ცის კაბადონზე საზაფხულო მზე რომ მზიანობს,
მასაც ღრუბლებით დაუნდობლად ბურავს ბუნება,
რაა ისეთი ქვეყნად, დრომ ვერ დააზიანოს,
მარად ვის ძალუძს სილამაზის შენარჩუნება?!
მაგრამ ეს სახე არასოდეს დაიბინდება,
შენი ზაფხული არასოდეს არ გათავდება,
თვითონ სიკვდილმაც ვეღარ მოსპოს შენი დიდება,
რადგან, ძვირფასო, ჩემი ლექსი გიდგას თავდებად.
ვიდრე იცოცხლებს ქვეყნად მოდგმა, ღვთისგან შობილი,
მუდამ იქნები ჩემი ლექსით უკვდავყოფილი.
Soll ich vergleichen dich dem Sommertag,
Da du doch holder und beständ'ger bist?
Der Sturm entblättert oft die Blüth' im Hag,
Der Sommer selbst hat allzu kurze Frist,
Zu heiß oft scheint das Aug' am Himmelszelt,
Verdüstert oft sein liebliches Azur —
Sieh wie das Schöne oft vom Schönen fällt
Durch Zufall oder Wechsel der Natur!
Dein ew'ger Sommer aber welke nie,
Nie fallend von der Schönheit, die dein Theil;
Tod prahle nicht: sein Schatten bleiche sie —
Lebst du in meinem Lied doch jederweil!
Solang ein Herz noch schlägt, ein Auge sieht,
Leb' auch, dir Leben gebend, dies mein Lied!
שאשווך לימים הקיציים?
את יותר נעימה ומתונה
רוחות עוז ניצן במאי מרטיטים
הקיץ, כה קצרה זו העונה
פעם כה חזק זורח עין על
ופעם לו פנים מעומעמים
כל חן לבסוף להתקיים חדל
סתם כך, או מן הטבע המרעים
אך קיצך הנצחי לא יחלוף לו
ולא יאבד לך את היופי
ולא יראך המוות בצילו
כשאחרי זמן, עודך ללא דופי
כל עוד איש חי ועין תתבונן
יחיה דבר זה ולך חיים יתן
Haruskahku membandingkanmu dengan hari musim panas?
Sesungguhnya kau lebih indah dan lebih tenang:
Badai kan menggoncang kudup Mei yang comel,
Dan musim panas itu terlalu singkat masanya:
Kadang kala mentari itu terlalu terik sinarnya,
Dan kerapkali cahaya gemilangnya menjadi kelam;
Dan setiap yang indah dan cantik itu adakalanya merosot dan mereput,
Dari sebab kebetulan, atau perubahan semulajadi tanpa dapat dikurangkan;
Namun musim panas abadimu takkan pudar,
Mahupun kecantikan yang kau punya hilang dari pemilikanmu,
Takkan Maut mampu miliki mu di bawah bayangannya,
Bila dalam baris abadi dalam waktu kau tumbuh;
Selagi manusia bernafas, atau mata dapat melihat,
Selagi itu hiduplah ini, dan inilah pemberi nyawa padamu.
Cu zvelta primăvară să te asemăn, oare?
Ţi-e firea mai gingașă, iar chipul mai duios;
În Mai, chiar, pier bobocii năzuitori spre floare
Și scurt e anotimpul și e capricios:
Ori prea fierbinte-i ochiul din cer privind încoace,
Sau își ascunde raza sub nori întunecoși,
Natura, nu o dată, încearcă să se joace
Chiar opera strivindu-și sub pașii furioși.
Ci primăvara crească-ți, precum o mamă bună,
Comorile ce-n tine cu greu le-a adunat,
Să nu-ndrăznească Moartea surâsul, să-ți apună,
Căci eu prin timp, cu imnul, mereu, te-am înălțat.
Da, câtă vreme oameni vor exista pe lume,
Va dăinui și versu-mi purtându-te-n renume.
Traducere de Radu Cârneci
http://actualitatea.eu/shakespeare-sonete-asezate-in-limba-romana-de-rad...
Сравню ли с летним днем твои черты?
Но ты милей, умеренней и краше.
Ломает буря майские цветы,
И так недолговечно лето наше!
То нам слепит глаза небесный глаз,
То светлый лик скрывает непогода.
Ласкает, нежит и терзает нас
Своей случайной прихотью природа.
А у тебя не убывает день,
Не увядает солнечное лето.
И смертная тебя не скроет тень, -
Ты будешь вечно жить в строках поэта.
Среди живых ты будешь до тех пор,
Доколе дышит грудь и видит взор.
¿Compararete a un día de estío?
Tú eres más amable y más gentil.
Es breve del verano el señorío,
Y muchos brotes troncha el viento hostil.
La faz del cielo aveces es oscura,
Y aveces arde el ojo celestial,
Y lo que es lindo pierde su lindura,
Por causa fortuita o natural.
Mas tu verano no podrán cogerte,
Ni hacer que pierdas tu esplendor jamás,
Ni ocultar tu faz podrá la Muerte,
Pues en mi verso siempre crecerás.
Y mientras ojo vea y viva gente,
Renacerás de aquesta eterna fuente.
Är du att likna vid en sommardag?
Ditt sätt är ännu mera milt och rart.
I rosenknopparna tar vinden tag
Och sommarns fröjd är över alltför snart.
För häftigt skiner ofta himlens öga,
Dess gyllne blick är dimomhöljd ibland.
Ja, fägring faller småningom till föga,
Ty allt förändras av naturens hand.
Men aldrig skall din sommarglans förgå,
Du skall ej mista skönhetens emblem.
Och dödens skuggvärld skall du aldrig nå
Då du förevigats i mitt poem.
Så länge mänskor andas på vår jord
Hålls du vid evigt liv i diktens ord.
Teu fakatatau'i koe ki ha 'aho ta'u mafana?
Ko koe 'oku faka'ofo'ofa mo ta'ekona lahi
Havili malohi kuo lulululu 'a e si moto 'o e mahina Me
Ko e no ta'u mafana kuo fu'u nounou hono taimi.
Fakataimi 'oku ngingila fu'u vela 'a e mata 'o hevani
Pea si'isi'i hono tapa koula
Pea ko e lelei ko ia, 'e faka'au'auhifo
'E he fakalavanoa pe ko e fetongi 'o e 'alu'anga 'a e Natula.
'E 'ikai ke mae ho ta'u mafana ta'engata
Pe ke mole 'a e ma'u 'o e me'a o'ou 'oku sai
Pe ke poupou'aki 'a e Tama Mate lolotonga kuo ke fano 'i hono 'ata
'I he laini ta'engata, 'oku ke tupu ki he kuonga.
Kapau 'e lava ke manava 'a e kakai pea ke sio 'a e mata
Ke mo'ui 'a e me'a ni pea foaki ia 'a e mo'ui kiate koe.
Чи порівняю я тебе з днем літа?
Ти більш помірною, милішою ти є:
Жорстокі вітри рвуть травневі квіти,
Так небагато ча́су літо нам дає
Часами припікає нас небесне око,
Часами золотавий лик ховається від нас.
Й уся краса часом марніє ненароком
За примхи матінки природи, водночас.
Та тво́є вічне літо не змарніє,
Твоєї вроди не зів'януть квіти,
І навіть Смерть тебе здолати не зуміє
Бо в цих рядках ти будеш вічно жити.
Допоки груди людські дихають уперто
Ці житимуть слова й тобі не вмерти!