Mannen i den vita hatten (16 år senare)
En bänkrad i en rastlös sen aprilJag tittar över axeln och ser dig blinka tillJag kan få dig när du villEn vind blåser skräp längs korridoren en sista gångOch du & jag håller andan och håller händer i språngetDet är inte så långt hem
Än fanns det tusentals tårar kvarOch de var dina att ge vem som helstÄntligenDe är de dyrbaraste smycken du harSå be aldrig om ursäkt igenÄntligenPasserar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lagVårt dumma korståg mot en lika korkad stadJag minns allt som naglarna mot glasMen du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämtMen jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det kännsAtt det är långt hemSnart finns det inga tårar kvarDe var våra att ge vem som helstAntligenDe är de dyrbaraste smycken vi harSå be aldrig om ursäkt igenÄntligenSätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kändeSom gick på gator jag aldrig sågOch tänkte tankar jag aldrig tänkteUnder ett tunt och flygigt hårOch alla känslor slog och sprängdeHela vardagen full med hålI en tid då inget händeI en stad som alltid sovMen älskling, vi var alla en gång småJa, vi var alla en gång småJa, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashusJag kastar pil i min kuvösOch så odlar jag min rädslaJa, jag sår ständigt nya frönOch i mitt växthus är jag säkerDär växer avund klar och grönJag är livrädd för att levaOch jag är dödsrädd för att döMen älskling, vi ska alla en gång döJa, vi ska alla en gång döJa, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång döVi ska alla en gång döVi ska alla en gång dö