Solsagan
Hon stod vid foten av en häll så mörkMålad kalkad och kallHon drog ett streckMed en ryckande armOver himmelens randNer till hetaste djup
Hon stod på isens blåaste viddMålad kalkad och kallHon ristade sitt tecken, sin runaMed en ryckande armRunt vattnens flöden en ringHavsbestar och ånga då steg
Hon lyfte upp över sky och rymdMålad kalkad och varmUr klippens djup en låga då stegUr hennes höfte, en storm av eld
Hon lyfte upp över sky och rymdMålad kalkad och varmUr klippors djup en låga då stegUr hennes höfte, en storm av eldEtt ljus hon blev av lågans maktEnsam på rymdens tronI all sin prakt
Hon ristade sitt tecken, sin runaMed en ryckande armRunt vattnens flöden en ringHavsbestar och ånga då steg