Bob Dylan "Tangled Up in Blue" Слова пісні

Переклад:deesfafritptsrsv

Tangled Up in Blue

Early one mornin’ the sun was shinin’I was layin’ in bedWond’rin’ if she’d changed at allIf her hair was still redHer folks they said our lives togetherSure was gonna be roughThey never did like Mama’s homemade dressPapa’s bankbook wasn’t big enoughAnd I was standin’ on the side of the roadRain fallin’ on my shoesHeading out for the East CoastLord knows I’ve paid some dues gettin’ throughTangled up in blue

She was married when we first metSoon to be divorcedI helped her out of a jam, I guessBut I used a little too much forceWe drove that car as far as we couldAbandoned it out WestSplit up on a dark sad nightBoth agreeing it was bestShe turned around to look at meAs I was walkin’ awayI heard her say over my shoulder“We’ll meet again someday on the avenue”Tangled up in blue

I had a job in the great north woodsWorking as a cook for a spellBut I never did like it all that muchAnd one day the ax just fellSo I drifted down to New OrleansWhere I happened to be employedWorkin’ for a while on a fishin’ boatRight outside of DelacroixBut all the while I was aloneThe past was close behindI seen a lot of womenBut she never escaped my mind, and I just grewTangled up in blue

She was workin’ in a topless placeAnd I stopped in for a beerI just kept lookin’ at the side of her faceIn the spotlight so clearAnd later on as the crowd thinned outI’s just about to do the sameShe was standing there in back of my chairSaid to me, “Don’t I know your name?”I muttered somethin’ underneath my breathShe studied the lines on my faceI must admit I felt a little uneasyWhen she bent down to tie the laces of my shoeTangled up in blue

She lit a burner on the stoveAnd offered me a pipe“I thought you’d never say hello,” she said“You look like the silent type”Then she opened up a book of poemsAnd handed it to meWritten by an Italian poetFrom the thirteenth centuryAnd every one of them words rang trueAnd glowed like burnin’ coalPourin’ off of every pageLike it was written in my soul from me to youTangled up in blue

I lived with them on Montague StreetIn a basement down the stairsThere was music in the cafés at nightAnd revolution in the airThen he started into dealing with slavesAnd something inside of him diedShe had to sell everything she ownedAnd froze up insideAnd when finally the bottom fell outI became withdrawnThe only thing I knew how to doWas to keep on keepin’ on like a bird that flewTangled up in blue

So now I’m goin’ back againI got to get to her somehowAll the people we used to knowThey’re an illusion to me nowSome are mathematiciansSome are carpenters’ wivesDon’t know how it all got startedI don’t know what they’re doin’ with their livesBut me, I’m still on the roadHeadin’ for another jointWe always did feel the sameWe just saw it from a different point of viewTangled up in blue

Verstrickt in Traurigkeit

Eines Morgens in der Frühe schien die Sonne.Ich lag im BettUnd fragte mich, ob sie sich wohl ganz verändert habe,Ob ihr Haar noch rot war.Ihre Familie sagte, unser gemeinsames LebenWürde sicherlich schwer werden.Sie mochten niemals, was Mama zu Hause trug,Papas Sparbuch war nicht dick genug.Und ich stand am Rande der Straße,Der Regen fiel auf meine Schuhe.Ich wollte fort in Richtung Ostküste.Gott weiß, was ich durchmachte,Verstrickt in Traurigkeit.

Sie war verheiratet, als wir uns erstmals trafen,Sie sollte bald geschieden sein.Ich half ihr aus der Bedrängnis, denke ich,Doch ich investierte ein wenig zu viel Kraft.Wir fuhren in jenem Auto, soweit wir konnten,Und ließen es irgendwo draußen im Westen.Wir trennten uns in einer dunklen, traurigen NachtUnd waren uns einig, es wäre das Beste.Sie wendete sich um und schaute mir nach,Wie ich davonging.Über meine Schulter hinweg hörte ich sie sagen"Eines Tages treffen wir uns wieder auf der Straße".Verstrickt in Traurigkeit.

Ich hatte einen Job in den großen Wäldern im Norden,Arbeitete als Koch für eine Weile,,Doch nie gefiel mir das allzusehr.Und eines Tages feuerte man mich einfach.Und so verschlug es mich runter nach New Orleans,Wo ich eine Anstellung fand.Arbeitete für eine Weile auf einem Fischerboot,Nicht weit außerhalb von Delacroix.Doch die ganze Zeit, in der ich allein war,War die Vergangenheit dicht hinter mir.Ich sah eine Menge Frauen,Doch sie kam mir nie aus dem Sinn, ich blieb einfachVerstrickt in Traurigkeit.

Sie arbeitete in einem Striptease-Lokal,Und ich kehrte ein für ein Bier.Ich sah nur von der Seite ihr ProfilIm Spotlight, ganz klar.Und später, als die Zahl der Gäste abnahm,Machte auch ich mich zu Aufbruch bereit.Da stand sie hinter meinem StuhlUnd sagte zu mir "Kenn' ich nicht deinen Namen?"Ich murmelte etwas vor mich hin.Sie prüfte die Züge meines Gesichts.Muss zugeben, ich fühlte mich etwas unwohl,Als sie sich bückte, um meine Schnürsenkel zu binden.Verstrickt in Traurigkeit.

Sie entzündete ein Licht auf dem OfenUnd bot mir eine Pfeife an."Dachte schon, du würdest nie 'hallo' sagen", sagte sie,"Du siehst aus wie der schweigsame Typ".Dann öffnete sie einen Gedichte-BandUnd reichte ihn herüber zu mir,Geschrieben von einem italienischen DichterAus dem dreizehnten Jahrhundert.Und jedes dieser Worte klang wahrUnd brannte wie glühende Kohle.Sie entströmten jeder Seite,Als sei's in meiner Seele geschrieben von mir an dich,Verstrickt in Traurigkeit.

Ich wohnte bei Ihnen in der Montague StreetIn einer Wohnung unter der Treppe.Da war Musik in den Cafés des NachtsUnd Aufruhr in der Luft.Dann begann er mit Sklaven zu handeln,Und etwas in seinem Inneren starb.Sie musste alles verkaufen, was sie besaß,Und erkaltete innerlich.Und als schließlich der Boden wegbrach,Zog ich mich zurück.Das Einzige, was ich tun konnte,War, immer weitermachen, wie ein Vogel, der fliegt,Verstrickt in Traurigkeit.

Nun also geh' ich wieder zurück,Ich muss zu ihr gelangen, irgendwie.All die Leute, die wir zu kennen pflegten,Sind für mich jetzt Illusion.Einige sind Mathematiker,Einige sind Zimmermannsfrauen.Ich weiß nicht, wie alles anfing,Ich weiß nicht, was sie mit ihrem Leben machen.Ich aber, ich bin noch auf der Straße,Steuere zu auf den nächsten Joint.Wir fühlten immer das Gleiche,Wir sahen es nur von verschiedenen Blickpunkten,Verstrickt in Traurigkeit.

Uppsnärjd i det blå

Tidigt en morgon solen sken inI sängen slumra söttDrömde om henne igen, närhennes hår ännu var röttHennes föräldrar sa vårt liv tillsammansSäkert skulle bli tufftDe gilla inte den hemsydda dessPappas bankbok var som luftOch jag stod vid sidan av väg´nRegn föll på min skoDrog vidare öster utFått betala ett pris må ni troatt utståUppsnärjd i det blå

Hon var gift när vi först sågssnart så var hon skildHjälpte henne ur en röra kanskeMen det blev lite viltVi körde bilen så långt vi hannÖvergav den i västSkildes åt en mörk kall nattEnse att det var bästHon vände sig för att se på migIväg traskade jagHörde hon sa över min axel"Vi möts igen en dag,så bara gå på”Uppsnärjd i det blå

Jag hade ett jobb i stora nordskogJobba som kock för en tidMen jag gilla aldrig det så därEn dag låg yxan brevidSå jag drog ner till New OrleansDär jag råkade bli anställdJag arbeta ett tag på en fiskebåtUndvek att bli fälldMen hela tidn jag var ensamDet Förflutna tätt bakomJag såg en hel del kvinnorMen det fanns ingen där som honså jag börja förståUppsnärjd i det blå

Hon arbeta i en topless klubbjag stanna vid dess barTagen av henne figurI rampljus så klarSenare när folket dratt hemJag skulle göra det sammHon stod där bakom min stolSa " Åh Jimmy, vet jag ditt namn?"Jag mumlade något under ett suckHon kände min oroJa, det kändes lite osäkertNär hon gick ner och knöt min skoja bara såUppsnärjd i det blå

Hon tände en låga på spisenoch erbjöd mig en bloss"Jag trodde inte du skulle hälsa",“har du svårt att komma loss"hon öppnade en diktsamlingOch gav över den till migSkriven av en italiensk poetNågon medeltidslakejVarje ord som stod var santOch lyste som glödande kolUthält på varje sidaSom om det hade nått slags mål:Det var vi tvåUppsnärjd i det blå

Jag bodde med dem på Montague StreetI källarn en trappa nerDet var musik på café var nattOch revolution vart man serSedan börja han med slavhandelOch något inom han dogHon var tvungen att sälja alltingSällan att hon logOch till slut när botten föll urjag fick bara stå påDet enda jag kunde göravar att försöka att gå påSom en fågel gråUppsnärjd i det blå

Så nu är jag tillbacks igenHon ska vara här nånstansAlla människor vi brukat kännaÄr som om de aldrig fannsVissa är matematikerNågon är snickares fruVet inte hur allt börjaJag vet inte hur livet ska se utMen jag är på väg igenPå jacket efter ännu en träffvi kände alltid samma sakBara såg det på olika sättså ja vadå?Uppsnärjd i det blå

Тут можна знайти слова пісні Tangled Up in Blue Bob Dylan. Чи текст вірша Tangled Up in Blue. Bob Dylan Tangled Up in Blue текст.