Järnspöken
Dom brände grönan och skolan står där ensam nuCykelställen står tomma än, trots att loven är slutDom fäller kastanjeträden i allén framför skolgårdenOch jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnadenJag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så välDina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knänVar det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmarVar det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömmaDom gräver i parken och frosten i marken , blir ett försvarOch vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat avNågon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vitOch blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten knivOch jag vet inte varför men jag återvänder alltid hitDet var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt livVar det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmarVar det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömmaVar det dig jag såg som ett spöke från döda drömmarVar det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?