Gryning
Hör vindens klagande, hör skogens sångOmkring mig viskar du i tankar bort
Du är som ödets lekDu är som dödens svekDär bortom tid och rumÄr inget glömt
Kommen du vännen minAlltjämt så starkNär allting rämnat harSå tag min hand
Du är som ödets lekDu är som dödens svekDär bortom tid och rumÄr inget glömt
Nu stiger solen upp och dagen nalkas återNu skingras dunkla tankar i mitt sinnFör sista gången skall den smärtan mig nu lämnaNär sorgens sista tårar runnit nerTill jordens svarta mull
I var blomma dväljes en skattSpå den stjärna som tiderna settAllt är stilla, ursinnet vakarDrag nu oket, ej skall vi falla utan sorg
Du är som ödets lekDu är som dödens svekDär bortom tid och rumÄr inget glömt
Nu stiger solen upp och dagen nalkas återNu skingras dunkla tankar i mitt sinnFör sista gången skall den smärtan mig nu lämnaNär sorgens sista tårar runnit nerTill jordens svarta mull.