Qaqotoq
Hur kan kölden bränna mig så svårtAtt hettan liknar glöd?Hur kan vinden pina mig så hårt?Den viskar om min död
Vemod tynger varje steg jag tarJag fumlar blott tafattJag ger vad liten gnista jag har kvarTill grym subarktisk natt
I gryningsljuset flammar brandJag ser ett öde, fruset landJag ser och ber för min själJag fann Qaqortoqs is och snöJag tog farväl jag sade adjöJag ler, jag fryser ihjäl
Så stilla, så mäktig så obevekligDen tystnad som jag långsamt drunknar iEn kätting, ett fängsel av iskristallerNär natten är över är jag fri
Vilsen i det frusna vita havSom ingen bäring harMin viloplats skall även bli min gravEvigt blir jag kvar
Jag följer blott vår allfaders kompassOch ödets lumpna givFörlikad med mitt ödes tunga lassEmot mitt efterliv
I gryningsljuset flammar brandJag ser ett öde, fruset landJag ser och ber för min själJag fann Qaqortoqs is och snöJag tog farväl jag sade adjöJag ler, jag fryser ihjäl
Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusenDitt anlete skänker mig ro och tröstJag skådar i fjärran de varma husenDe skänker mig fröjd i mitt trötta bröst
I gryningsljuset flammar brandJag ser ett öde, fruset landJag ser och ber för min själJag fann Qaqortoqs is och snöJag tog farväl jag sade adjöJag ler, jag fryser ihjäl
I gryningsljuset brinner dödLikt fruset blod är himlen rödDen ler men vill inget välMin tid är ute, allt förbiom ögonblick är anden friJag ger mitt sista farväl
Den mäktiga, kalla lavinen rasarObändig, likt vårflodens vilda fallFörlikning tar platsen från skräck och fasaEj ensam, ej sorgsen, ej längre kall