Kemisk kärlek
De mörka åskmoln som omgett migenda sedan jag var en liten grabbhar nu börjat röra på sighimlen öppnar sig och solen tittar framÄndå kan jag inte se något ljusDe varma starka strålar somsolen skickar mot mig silas bortav min apatiska hjärnaJag tänker för mig själv:Du kunde lika gärna varit gubben i månengrå och trist, kall och dödNu när jag tänker efter har vi mycketgemensamt du och jagVi är båda på herrens baksidaTomt på liv, tomt på hoppEnbart ett livlöst skal som väntar...väntar på att solen skall förvandlastill en stor röd jätte och sluka osstillsammans med Herr Tellus och dessoförskämt lyckliga hjärnskadade invånareMin enda räddning ifrån mitt depraveradenersmutsade liv är du.. du gör mig lyckligatt bara få vara i din närhet gör mighelt skakig av glädje och kärlekJag drar en lina och du förs upp genommin näsa och ger mig meningdu lyser upp det tomrum jag befinner mig ioch för en stund är jag på riktigt gladmen bara för att allt sedan ska sköljas bortav en mordisk tsunami utan hämningarallt ligger öde och min skalle har fått sigen rejäl smäll... ensam får jag ligga idetta inferno.. men det är okej älsklingom nån timme ska du få fylla mitt huvudmed förhoppningingar om en ljus framtid än en gångmen just nu måste jag vila.