Tro och tvivel
-94 hade jag ett fast jobb på Pååls bagerierTill jag började med Tequila och blev trummis I en ny orkesterOch sen sa dem på Pååls att några skulle gåOch det betydde Karl-Johan, Andreas och jagJag hade inga barn då, men Karl-Johan hade tvåSå det tog hårt på honom
Det var nästan alltid svart I tankarna på LångedragspaviljongenDär jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongenOch vi såg på de unga och glömska, I båtar och I varandras armarOch tänkte "skuld och lidande väntar på er fortfarande"
Jag har gått på knä så många år I den här stadenMen jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna alltBakom sig, första gången jag såg digOch jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanförNatten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö
Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarnaDet var då Lena, nu vill jag alltid stannaOch min lille son ler mot manshorornaNär vi går förbi hand I hand, åh FiskekyrkanÅh, ändå HurricaneNär de skrev om mig I tidningen sa du som det var"Glöm mig aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta"
Men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbakaMen jag svär att varenda fyllo på varenda bänk I varenda hörnHälsade på oss, natten jag fann digOch jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanförNatten vi kysste all skit vi gått igenom här adjöAdjö...