Hjärtat var rispat
Klockorna slog hon steg åter mot ytanDen välkända botten var allt för bekantHennes huvud var rent, med en drunknades viljaSöktes en utväg en sann bundsförvantHennes huvud var glasklart som hos en som ser alltAtt här ges bara en chans, bara en inte merLikt förbryterskans skärpa inför en stötLikt självmördarens allvar, stunden innan hon sköt
Hennes hjärta var rispatBårar bars utStegarna reses, mot lyckliga slutHjärta var rispatBårar bars utStegarna reses, mot lyckliga slut
Dom fann henne där i helvetets förgårdDå var hon så skör, så illa däranDu fann henne där du själv en gång varitHon såg du förstod då när ni såg varannSå hörde hon klockor, dom hördes först dåDet finns klockor som klingarFörst när någon vill förståNär nån vill begripa nåt obegripbartPå mörkaste botten fann du tydligt och klart
Hennes hjärta var rispatBårar bars utStegarna reses, mot lyckliga slutHjärta var rispatBårar bars utStegarna reses, mot lyckliga slut
Nu är hon så skör som en flicka i glashusDär glaset är rent och ljuset vittHon vet alltför väl det ger ingentingAtt kasta en sten hon har nog nu med sittFör nu har hon hört klockorDom hördes dit nerTill botten där ingen syns eller serSå började hon stiga mot ytan och uppOrden vidare vidare, ljöd för nu skulle hon upp
Hjärtat var rispatBårar bars utStegarna reses, mot lyckliga slutHjärta var rispatBårar bars utStegarna reses, mot lyckliga slut