Viskaren
Jag är ingen våldsam kvinna, jag blir väldigt sällan argMen jag har en liten egenhetFör även jag har mina gränser, och när vreden styr totaltSå behandlar jag mig själv primaltSom när min sambo stack, så bad jag om en sista kramDär stog vi kind mot kind, jag snyftade så ömt hans namn
Han tror att jag ska viska någoti hans öra när jag skriker - Aaaah!Jag pressar munnen mot hans öra - Aaaah!Snälla du förlåtSå jag bär mig åt..........!
Jag satt en dag på bussen, med en gammal dam bredvidEn sur och grinig individ.Och i hennes knä så satt en lika ilsken liten hundOch jag anade fradga i hans mun.Utan förvarning så greppade han min arm och betMitt blod det bara rannHon sa; "Det var ditt eget fel!"
Hon tror att jag förlåtandeska pussa hunden på hans öra - Aaaah!Jag greppar även mattes öra - Aaaah!Snälla ni, förlåtSå jag bär mig åt.......!
Så nu sitter jag hos läkaren, för det här går inte anOch han frågar varför jag är där.Det är marigt att förklara, kanske är det nåt mentaltMen att hjälp behövs är uppenbart
Han lyssnar på mitt hjärtadå jag plötsligt inte kan förhindra - Aaaah!Jag greppar stetoskopet, skriker; Aaaah!Oj, nu det känns braTack och goddag!