Förtvivlan, min arvedel
Jag ser svart, min syn den är fördunkladIngen tro och inget hopp och ingen kärlekJag ser svart, gator, hus och torgJag ser svart, och ingenting betyder någonting
Förvivlan, varthän jag går och varthän jag serFörtvivlan, min arvedelOch jag vet att allt det jag säger och görAtt allt det är felMen lik förbannat så skriker min kroppEfter mer, och mer, och mer, och mer, och mer
Krossad och skadad och bruten ituSystematiskt raserar jag allting som någonsin betytt något för migMed ett leende maniskt likt en autobahn bredInser jag slutligen svaret till varför jag inte vill leva något merDärför att ingenting, ingenting spelar någon rollNej, ingenting spelar någon roll